Vårt sommaräventyr – Vandring Abisko – Nikkaloukta

I detta inlägg delar Pia-Maria med sig om sin familjs spännande sommaräventyr. Med barnen på 3,5 år och 7 mån har hon och Gustaf vandrat Abisko -Nikkaloukta. Ett riktigt spännande äventyr! En extra eloge till dem då jag själv aldrig vandrat denna sträckan med 35kg!!! på ryggen. Men så mycket de har upplevt!!! Hoppas detta kan inspirera er att våga sig ut att vandra med barn. 

Så var det äntligen dags. Suget var så stort att åka ut och vandra i fjällen så jag satte igång
och planerade resan redan när Tage låg i magen.

Mycket velande fram och tillbaka om vad som skulle packas med och om vi verkligen kommer klara av vandringen med två små barn (men då var resan redan bokad), men nu var det dags att göra det vi (kanske främst jag) sett fram emot sen i vintras. En 100-L ryggsäck, en bärryggsäck, en sele, en påse med vandringskängor och stövlar, två vuxna, två barn (3,5 år och nästan 7 mån) sattes i bilen mot flygplatsen. Självklart var ryggsäcken överlastad men snäll personal lät oss checka in den kostnadsfritt eftersom vi uppenbart var 4 personer som delade på en enda väska utöver bärryggsäcken. Det smidiga med vår bärryggsäck är att den har en liten ryggsäck som är avtagbar och den fick följa med in på flyget med blöjor, våtservetter, ombytet som vi hade till barnen och vår påse med leksaker och pixiböcker.Flygresan gick över förväntan men vi fuskade på andra flyget och på bussen från Kiruna flygplats till Abisko fjällstation med att låta Hugo spela spel på telefonen. Vi var dock alla trötta efter den långa resdagen så det var inte särskilt förvånande att vår kära 3-åring krälade runt på golvet medan vi lagade kvällsmat, vägrade äta maten och mest ville göra allt annat än sitta stilla. Så att vi hittade ett lekrum inne i huvudbyggnaden gjorde både honom och oss glada så han fick lov att leka av sig lite innan det var dags att sova.

Dag 1: Abisko-Abiskojaure 15km

Vandringstid 9:10-18:10

Första vandringsdagen laddade vi upp rejält med fjällstationens frukostbuffé och en liten
lekstund i lekrummet. Sen var det bara att gå…
Gustaf hade ryggsäcken med allt inklusive maten som skulle räcka i princip hela vandringen
(35 kg). Jag hade Tage i sele på magen och Hugo, toalettpapper, dagens blöjor och
våtservetter i bärryggsäcken på ryggen (28-30 kg). Första dagen var en utmaning för oss
allihopa utom Tage som verkade ganska nöjd i sin sele. Han sov ganska mycket och njöt av
att vara nära.
Första halvtimmen kändes det som vi hann med allt. Kikare, bingo, förstoringsglas och
mängder med sång. Hugo började inse vad ingen telefon, inget internet, inga spel, ingen film
innebar. Samtidigt var vi föräldrar medvetna om att första dagen är tuff oavsett hur mycket
packning man har med sig eftersom kroppen ska vänja sig vid den fysiska ansträngningen
och vår 3-åring skulle vänja sig vid att det var mest gå som gällde. Så de första kilometrarna
var vi ändå på ganska gott humör. Vi stannade och drack varm choklad, vi fick Hugo att gå
längre än vad han själv tänkte han skulle gå (och minskade min bärvikt med ca 17 kg) genom
att han fick ett russin varje gång vi kom fram till ett kryss som markerade vinterleden, och vi
lekte att jag var Mamma Mu och han Kråkan.

Men så har man gått i en halv evighet och kommer fram till en skylt som säger att det är 8
km kvar till stugorna i Abiskojaure, Hugo börjar bli trött och det enda han säger är att han vill
hem, musklerna protesterar mot ansträngningen, det går uppför och alla känner att orken
tryter. Då är det åter dags för paus med nötter och torkade bananer och de
eftertraktningsvärda chokladdoppade nötterna. Med den energipåfyllningen kan Hugo åter
tänka sig att gå själv vilket innebär att hoppa i varenda vattenpöl som finns på vägen. Tjoho
tänkte mina axlar men så behöver Hugo kissa. Han har bara varit blöjfri sen slutet på juni
men det har gått bra så här långt. Den här gången sa han inte till i tid. Så kalsonger,
underställsbyxorna, byxorna och skalbyxorna fick sköljas av i floden och hängas utanpå
väskan och reservbyxor och kalsonger sättas på. Vi hade inte tänkt på extra regnbyxor så nu
var det bärryggsäcken som gällde för han kunde ju inte få hoppa i fler vattenpölar. De sista
kilometrarna vet jag inte riktigt hur vi klarade oss igenom mer än att vi satte oss på en sten i
solen och åt mer nötter när det var 3 km kvar och att det var en hel del gruff från mig över
att det var så otroligt långt till Abiskojaurestugorna.

Men till slut kom vi fram. Fram till stugorna där man kan ta av sig packningen, få ett glas saft
av stugvärdarna och få en sängplats. Med småbarn så fick vi till en början en egen stugdel att
bo i så Hugo kunde springa av sig och vi kunde sprida ut oss så mycket som vi behövde till en
början för att hitta allt i ryggsäcken som vi behövde till kvällen. Senare blev en tysk familj
våra rumskamrater och Hugo blev glad att det fanns fler folk än oss. Han pratade på och
visade sina leksaker (en legogubbe, en leksaksgnu, en motorcykel och lite plusplus) trots att
de inte förstod vad han sa. Sedan blev det dags för utedasspremiären. Som tur var så hade
han blivit förberedd på hur ett utedass ser ut och att den har ett bajshål tack vare Pettsson-
boken ”Findus flyttar ut”. Men det krävdes löftet av två godisnappar (som han också fick) för
att han skulle använda den för första gången.

vandra med barn

Dag 2: Abiskojaure-Alesjaure 16km (22km utan båt)

Vandringstid 10-18:30 (framme vid stugorna 19:15)

Efter en dags tuff vandring så var vi ganska trötta redan innan vi började vandra. Planen var
att Hugo skulle gå själv från början men han var trött så han fick börja på ryggen med planen
att han skulle gå när det gick brant uppför. Första rejäla branten tog jag med honom på
ryggen. Det blev en del jag vill hem från Hugo just för han var trött så när vi klarat av den
första branta stigningen blev det godispaus, klädombyte (ännu en kissolycka, tur att vi har
totalt tre omgångar byxor och kalsonger till honom utifall det skulle bli ännu en olycka under
dagen) och titt efter renar med kikaren. Därefter kunde han springa upp en bit för backarna
med löfte om en ny godispaus snart. Sen tog hans energi slut och han somnade i
bärryggsäcken.

Just sträckan mellan Abiskojaure och Alesjaure har dåligt med vatten under
första halvan så det var svårt att stanna och äta lunch. Eftersom både Hugo och Tage somnat
kändes det viktigare att bara beta av kilometrarna än att stanna och pausa.
Så vi gick och gick och fick till slut se skylten om båttiderna som skulle korta vandringen 6
km. Där stod även att det bara var 5 km kvar till båtbryggan. Strax efteråt vaknar Hugo och
behöver kissa och ca en kilometer senare hittar vi en perfekt rastplats med lä och vatten. Så
klockan 15 äter vi lunch. Ramennudlar har aldrig varit godare och till och med Hugo åt med
stor aptit. Helt plötsligt hade vi alla mycket energi och Hugo går hela sista biten till båten samtidigt som han leker att han är Ryder i Paw Patrol. Överlycklig är han för att vi ska åka båt
och det är vi med. Vi kom till bryggan med 30 min till godo för att hinna med sista båtturen
så det blev en välförtjänt vila och godispaus innan vi åkte båt till Alesjaurestugorna.

Även i dessa stugor tänkte de att vi kunde behöva lite mer avskildhet (eller var det de andra
gästerna som behövde det?). Eftersom vi kom så sent så fick vi hundrummet, dvs ett helt
eget rum under förutsättning att inga hundägare kom. Hugo levde loppan i
köket/samlingsrummet med sina leksaker och Gustaf fixade med allt såsom matlagning, bära
in vatten, tömma slask och leka med Hugo. Själv hade jag huvudvärk, axelvärk och
vätskebrist så jag tvingade i mig mat, vätskeersättning och la mig för att amma Tage och
sova. Hur hade dagen gått för Tage då? Jo han klarade sig bra med amma, sova och blöjbyte
ute i det fria. Men det märktes framåt eftermiddagen/kvällen att då var han trött på att sitta
i selen och ville hellre ligga på marken. Hans favoritstund var när vi kom fram och han och
Hugo kunde ligga och busa i sängen medan vi bäddade och plockade fram mat,
ombyteskläder och sovsaker.

Dag 3: Alesjaure-Tjäktja 13km

Vandringstid 10:45-18:45

Vi vaknade sent och hade pannkakor till frukost så det blev en ännu senare start idag. Men vi
hann leka med alla leksaker och alla spel som vi hade med oss i vår lilla aktivitetspackning
medan Gustaf packade ihop allt. Detta ska vara en ganska lätt etapp jämfört med de två
tidigare dagarna. Vi kom ner från stugorna, över bron och sen var Tage hungrig. Så vi hade
kanske gått 200 m när vi stannade och pausade för första gången. Det var en väldigt blåsig
dag så Hugo gick inte så mycket som vi hade tänkt utan han fick sitta i bärryggsäcken istället.
Men denna sträcka har mycket spång så den är ganska snabbpromenerad i början så vi
vandrar på ganska bra. När det var dags för lunch så hittade vi en hög sten som vi kunde kura
ihop oss bakom med barnen i våra knän och mycket kramande för att hålla oss varma när vi
pausade. Faktiskt väldigt mysigt att kura ihop sig och värma vatten till vår frystorkade mat.
Så mycket gos blir det aldrig hemma.

Vi blev såklart även tvungna att byta blöja i blåsten på Tage. Många lager kläder att ta sig
igenom och man blir snabb på att byta blöja för att det inte ska vara kallt så länge. Vi är
glada över vår lilla picknickfilt som är perfekt för blöjbyten men även att sitta på under
pauserna. Men sen blev Tage trött så trots att vi inte var riktigt klara med matpausen så blev
jag tvungen att gå runt med honom i selen och sjunga för honom. Hugo som ätit klart börjar
gå med mig och hjälpa till att sjunga medan vi går fram över spången. Efter ett tag tänkte jag
vända tillbaka men Gustaf signalerar att vi bara ska fortsätta gå och vips har vi genom
vaggvisesjungandet även fått Hugo att gå en bit på vägen trots blåsten. Gustaf packar ihop
efter oss och kommer efter med både sin egen ryggsäck och bärryggsäcken.

Blev fler pauser bakom stenar där vi kurade ihop oss och åt bars och nötter. Tjäktjastugorna
ser man långt innan man är framme så det blir en hel del stretande uppför samtidigt som
man känner att man aldrig kommer fram. Då är det uppmuntrande att höra Hugo berätta
om att det är roligt när det blåser. Att höra honom ta i och sjunga när man själv sjunger för att hålla humöret uppe och höra honom säga att du klarar det när man försöker vada med
två barn på sig. Han blev vår lilla hejaklack de sista kilometrarna.

När vi till slut äntligen är framme så har vi tur att det finns nedersängar kvar i stugan. Även
här var hundrummet ledigt så vi kunde få två sängar på markplan. Översängarna
ockuperades senare men det uppskattade Hugo som fick några nya människor som han
kunde visa sina leksaker för. Men nu var vi trötta på att alltid komma fram till stugorna sent
och att i princip behöva stressa med maten och läggningen av trötta barn och föräldrar. Så
Gustaf satte klockan på 5 så vi kunde komma igång tidigare med vandringen dagen efter.

vandra i abisko med barn

Dag 4: Tjäktja-Sälka 12km

Vandringstid 07:40-14:50

Äntligen lyckades vi komma iväg tidigt. Det blåste väldigt mycket. Väderprognosen hade
sagt 18 m/s och att det skulle regna. Hugo fick åka bärryggsäcken och vi tog de 4 km upp till
Tjäktapasset på endast 1,5 timme. Så motiverade var vi att komma fram innan regnet
började. Vi hann precis komma fram och sätta oss i raststugan innan himlen öppnade sig.
Med tanke på regnet så stannade vi i stugan nästan lika lång tid som vi hade gått. Blev
fruktsoppa, mörk choklad, bokläsning och lite prat med alla medvandrare som hann både
komma och gå under tiden vi pausade.

Sen var det bara att gå igen. Hela nerförsbacken sjöng vi imse vimse spindel. Jag blev ganska
trött på den men Hugo hade roligt och Tage var nöjd med sången så då får det funka att
sjunga samma sång om och om igen 100 ggr. Blev inte så många pauser med regnet och
blåsten men mot slutet tittade solen fram och eftersom jag inte orkade bära så tungt längre
så gick Hugo de sista 2 kilometrarna. Blev till och med så att jag stannade för en
amningspaus medan Hugo och Gustaf knatade på mot Sälkastugorna.

När vi väl var framme så märkte vi att vi hade tagit rätt beslut att börja gå tidigt. Hugo
stormtrivdes. Kanske var det för att han nu vant sig vid hela proceduren med utedass,
våningssängar, och delat kök. Eller så var det för att han nu hade några timmar kvar innan
det var sängdags och han därmed inte var så trött. Hur som helst uppskattade han att få gå
med Gustaf och hämta vatten, slänga slask och bara vara ute på upptäcktsfärd utan något
egentligt mål. Dessutom kom en nyköpt (inför resan) bamsetidning fram som en glad nyhet
för Hugo. Utöver det var det mängder med spännande helikopterlandningar utanför
Sälkastugorna med leveranser till Fjällräven Classic och nybakade muffins till stugshoppen.
Gissa vilka som var först med att köpa och provsmaka dessa?

Dag 5: Sälka-Singi 12km

Vandringstid 07:30-14:10

Det märks att vi närmar oss slutet på vandringen. Gustaf introducerade handen för Hugo när
det var 5 dagars vandring kvar tills vi kom fram till Kebnekaises fjällstation. Väl där var det
lovat internet och filmen Klas Klättermus. De första dagarna var det lite svårt att förstå vad
det innebar. Att en dag tog slut när man gick och lade sig för att sova. Men nu har han full koll och berättar för alla han träffar att nu är vi på pekfingret och imorgon då är vi på
tummen och där finns internet och där ska han få titta på Klas Klättermus.
Dag 5 blev vår absoluta favoritvandringsdag på den här sträckan. Fint väder, lagom backig
och fantastisk vy. Den här dagen stannade vi inte bara för att vi var trötta utan även bara för
att njuta av att vi var ute. Hugo var på bra humör och vi kunde få honom att gå en hel del
själv. Först för att bygga lite på stentornen som dyker upp på vägen, sen genom att han var
Kråkan och jag Mamma Mu och slutligen genom leken ”nu kommer jag och tar dig”.

Men även om han gick en del så kändes det i mina axlar. Speciellt när Hugo somnade i
bärrryggsäcken och det enda som finns att göra är att gå. Som tur var så blev jag peppad av
alla vandrare som jag mötte på vägen till Singistugorna. Fjällräven Classic hade dragit igång
dagen innan så nu skulle vi möta ca 2000 vandrare som gick åt andra hållet. Förutom allt hej,
hej, hej så kom en japan och undrade om han fick ta en bild på oss.
Väl framme vid Singistugorna, väntade en glad överraskning för Hugo. Stugvärden hade en
hund! Var vi ute så var vi hos hunden. Var vi inne så höll Hugo sig runt en tjej som hette
Anna som vi stött på en del under vandringen. Han var så förtjust i den här tjejen (kanske 19-
20 år) att han till och med skulle ge henne en godnattpuss innan det var dags att krypa i
sängs. Jag och Gustaf kändes ganska överflödiga den här eftermiddagen.

Dag 6: Singi-Kebnekaise fjällstation 15km

Vandringstid 07:00-13:30

Idag gick inte Hugo alls. Vi ville komma fram så fort som möjligt eftersom de hotade med
regn på eftermiddagen (och det blev rejält dåligt väder på eftermiddagen och kvällen så det
var ett bra beslut). Men han hade tummen framme och även jag skulle hålla upp tummen för
att visa att idag var det dagen som vi skulle komma fram till internet… Trötta som vi var så
blev det en del gräl i början när man skulle streta upp för backen men de går över snabbt.

Trots det kändes det lättare att gå idag jämfört med övriga dagar. Nu hade kroppen äntligen
börjat vänja sig och vi blev bättre på att ta små korta pauser. Gå en timme, pausa 10 min,
osv. Mycket sång och russin blev det den här vandringsdagen.
Efter ett tag började blåsa rejält. Var lite läskigt när man känner att vinden griper tag i
ryggsäcken och det emellanåt är ganska brant bredvid en. Vi mötte mängder med folk som
var imponerade och många grupper med asiater som skulle ta bilder på oss. Det kanske var
det som gjorde att vi tyckte det var lätt idag. Varje positivt hejarop gjorde ryggsäcken med
Hugo några gram lättare.

Väl framme vid fjällstationen fick vi en välförtjänt dusch och Hugo fick se på Klas Klättermus.
Men utöver några vi lever-mejl och Hugos film så fortsatte vi att köra mobilstopp. Det var vi
dock ganska ensamma om på fjällstationen. Men vi tyckte det var skönt att bara umgås med
varandra, läsa lite böcker, titta i shopen och titta på folk.
Vi avslutade dagen med att äta 3-rätters på fjällstationen. Med två väldigt trötta barn så var
det en utmaning även om vi hade med alla våra 4 pixiböcker till matbordet och Hugo hade fått en bok om fjällvandring för de minsta från shoppen. Det blev till att äta i skift men som
småbarnsförälder är man så van vid det att det inte gjorde så mycket.

kebnekasie med barn vandra med barn

Dag 7: Kebnekaisefjällstation-Nikkaloukta-Kiruna

Vi hade klarat gå sista sträckan till Nikkaloukta men vi tog beslutet åka helikopter. Det ångrar
vi inte en sekund. Vilken upplevelse det var för hela familjen. Hugo blev först ledsen när Tage
fick ett par barnhörselkåpor men inte han men det gick snabbt över när han upptäckte att de
hörselkåpor som han skulle ha inkluderade en mikrofon precis som Larmlisa i Stadens
Hjältar. Hugo pratade på och var överlycklig, Tage verkade också helt begeistrad under
flygturen och vi var självklart också imponerade. Att vi dessutom slapp släpa på vår packning
gjorde det ännu bättre.

Väl i Nikkaloukta åt vi glass i väntan på bussen till Kiruna och i Kiruna firade vi att vi klarat av
hela vandringen med pizza. Sen väntade ett dygn i Kiruna med dusch, lekplatsbesök och
Bolibompa innan vi åter flög hemåt.
Det var en väldigt tuff vandring som vi nog hade gjort annorlunda om vi kunnat gå tillbaka i
tiden. Men vi ångrar den definitivt inte. Allt positivt som finns med fjällvandring uppvägde
det lite tråkigare gnället och de tuffa partierna. Vi pratar redan om var vi ska gå nästa gång
men då med betydligt kortare dagsetapper så Hugo lättare klarar av att gå hela sträckan
själv.

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *