17 mai

Hipp hipp hurra, gratulerer med dagen osv. I Norge firas nationaldagen i överflöd. Lite ovant för mig som inte har firat Sveriges nationaldag mer än att jag kanske haft en flagga framme. Jag är inte överförtjust i firandet här men jag är beredd att vara med och fira det här vackra runt omkring mig. Jag firar att jag vågade och tog modet att flytta hit. Att den här flytten gav mig det finaste jag någonsin upplevt, Siri. Små beslut i livet kan förändra så mycket och det är ju värt att fira! Men hur hamnade jag här?

Tromsö, var ligger det?

Den 1 januari 2016 satte jag mig i bilen och körde 150 mil norrut. Jag gick igenom en jobbig tid och behövde en paus och en förändring i mitt liv. På en kajaktur berättade jag för en norsk tjej att jag drömde om att flytta till Norge en stund. Hon tipsade mig om Tromsö. Jag visste inte exakt var det låg men när jag kom hem sökte jag alla jobb jag hittade där uppe. Jag fick jobb som pedagogisk ledare på en förskola, jag ordnade boende och efter ca två månader flyttade jag. Det sjukaste jag har gjort egentligen. Jag har jobbat som aupair i Spanien, jag har vandrat el camino de Santiago de compostela ensam (80 mil), jag har tagit en bachelor- och en master-examen, allt det där är jag väldigt stolt över. Men att ta bilen och flytta själv till en plats jag aldrig varit på, det skulle jag nog aldrig våga idag.

Förälskad med en gång

Jag blev kär i Tromsö samma stund som jag kom hit och jag känner fortfarande hur hela kroppen blir uppfylld av allt det vackra här uppe. Det gör något med mig att ha bergen och havet precis utanför fönstret. Norrsken, midnattssol, toppturer och tältturer, det är magiskt. Jag blev inte bara kär i Tromsö, utan jag mötte ju Knut här och efter ca ett år fick vi Siri.

Och som ni förstår är Tromsö numera mitt hem. Att ha varit föräldraledig här uppe har varit makalöst fint. Jag får nypa mig i armen när jag är på tur och fråga mig om det verkligen är sant, kan man bo så här vackert? Och ja, det kan man. Men för min del innebär det en mängd uppoffringar. Familj och vänner är 150 mil bort och det gör väldigt ont. Det är också en uppoffring att sommaren är så kort, våren existerar knappt och vintern är lång, mörk och kall. Det är inte helt lätt alla gånger. Men när jag ser Siri och naturen runt omkring så vet jag ju att jag är på rätt plats, jag behöver ha naturen så här nära så att den blir en del av vardagen. Jag och Knut drömmer också om att hålla på ännu mer med friluftsliv och det hoppas jag blir verklighet en dag.

Bilder från sista veckan

Maj har levererat sommarvärme den sista tiden även i Nordnorge och vi har varit på en hel del fina turer.

Ha en fin helg och hoppas ni kommer ut i naturen något! Jag planerar träning och någon tur om vi får en lucka i regnvädret som väntas. Knut vill helst på fisketurer nu, så kanske vi följer men honom någon dag :)